we're gonna make it through
en tanke som slagit mig för ett tag sedan; är hur otroligt relativt allting är, och vad mycket som kan tas för givet.
det var framförallt när jag funderade över det här med distansförhållande som detta slog mig. i 5an hade jag en kille som bodde på sörböle, och det klassade jag som distansförhållande eftersom jag inte hade utforskat området på andra sidan älven ännu. nu sitter man här, med en kille som bor i Norge 70 mil ifrån en, och har en helt annan syn på begreppet: distans. något som är otroligt påfrestande, och som man aldrig skulle utsätta sig för så länge man inte visste att det var värt det. men det vet jag att det är, alla dagar i veckan. vad jag vill få sagt är att man aldrig kan ta för givet att de som betyder mest alltid kommer finnas nära till hands. och ibland skiljs stigarna åt för att sedan mötas igen. hoppas ni kramar om era kära lite extra efter ni läst det här, bara för att ni kan. och bara för att en liten kram kan betyda så mycket.
ovanligt djupt inlägg men sånt kan också behöva skrivas ner ibland.
Kommentarer
Trackback
