Gårdagen var en av dom längsta dagarna i mitt liv. Det känns så overkligt, konstigt att du faktiskt inte finns här längre. Det var inte förrän jag såg ditt namn på kistan, som jag insåg att det var på riktigt. För du ska ju alltid finnas där. För du har alltid funnits där, i din lägenhet på stationsgatan 1 där man brukade springa in någon gång då och då för att prata om allt mellan himmel och jord. Bli erbjuden fika och att ta en liten powernap på soffan när man var lite trött. För trött var du också, du levde och kämpade på så länge trots motgångar. Jag beundrar dig farmor, för att du var så otroligt stark. Hela ditt liv har du varit stark, och jag hoppas att jag kommer att bli precis som du en vacker dag.

När dina släktingar och vänner pratade om dig igår i kyrkan blev jag så glad, för du var underbar och älskad av alla. Fina minnen från ditt tidigare liv som man inte kände till fick man också ta del av, och det var bara så fint alltihopa. Jag tror att du också hade tyckt att det var fint. För flickan hon sjöng så vackert, och blommorna var också så vackra, och solen den sken och påminde oss om att våren är på väg. Jag önskar att du hade fått uppleva en sista vår. Jag önskar att du hade fått vara med på allt stort som väntar mig, min 18årsdag, studenten nästa år. Men som sagt, du var trött. Nu får du äntligen en efterlängtad vila, på ett bra ställe någonstans där jag hoppas att det är varmt och skönt, och där jag hoppas att du hittar några trevliga tanter att spela bridge med och snacka strunt, och att det finns gott om hundar där som du kan skämma bort med korv och hundben. För även om du inte finns här, så kommer du alltid finnas i mitt hjärta. Och alla minnen som du och jag fick dela, kommer jag spara och plocka fram då och då. blunda. minnas. och le. För vi hann med så mycket roligt du och jag, och jag är otroligt tacksam för att jag fick ha dig här i nästan 18 år av mitt liv. Tillsist vill jag bara säga att jag älskar dig och
Sovgott kära du.