kalla mig desperat, fåfäng, tokig, galen eller vad fasen som helst
men nu har jag alltså fått min kära släkting emilie att köpa ett linne
åt mig i umeå som var slutsålt här i stan. märkligt att jag har fått för mig
att jag äger mycket pengar när så faktiskt inte är fallet. efter att ha betalat
postavgift så kommer det här troligtvis bli det dyraste linne jag äger, så
det är bäst att det sitter som smort, annars kan det bli otrevlig stämning.

det här skulle man väl kunna likna med en shopaholics bekännelser eller nåt sånt.
ska lägga ner ordbajsandet nu
hade